Så är den länge väntade energiöverenskommelsen äntligen här. Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centern och Kristdemokraterna står bakom överenskommelsen och övriga partier ställde sig utanför.
Under rubriken ”Mål” anger man:
Senast år 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp.
Målet år 2040 är 100% förnybar elproduktion. Detta är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft och innebär inte heller en stängning av kärnkraft med politiska beslut.
Ett mål för energieffektivisering för perioden 2020 till 2030 ska tas fram och beslutas senast 2017.
I kort innebär överenskommelsen att effektskatten på kärnkraft och den höga fastighetsskatten på vattenkraft försvinner och ersätts av en högre energiskatt samt att de kraftiga subventionerna till förnybar energi fortsätter genom att elcertifikatsystemet förlängs och utökas med 18 nya TWh till 2030.
Överenskommelsen är tydlig i det att den gamla avvecklingslagen för kärnkraft är förlegad och inte kommer att återinföras samt att det är fritt fram att uppföra upp till tio nya reaktorer i Sverige på befintliga platser.
En annan del av överenskommelsen som är glädjande är att man helt plötsligt insett att inte bara producerad energi utan även tillgänglig effekt i varje givet ögonblick är viktigt.
En stor utmaning är att förändra energipolitiken från att nästan enbart fokusera på levererad mängd energi (TWh) till att även se till att det finns tillräckligt med effekt (MW). Ett viktigt steg bör vara att se över regelverk på energiområdet och modifiera dem så att de är anpassade till effektutmaningen.
Ytterligare positiva besked står att finna under rubriken ”Stöd till förnybar energi”.
- Ingen ytterligare ambitionshöjning ska göras fram till 2020.
- Tekniska justeringar för att förbättra marknadens funktion, utan att öka ambitionsnivån, ska dock kunna göras för att öka tilltron till systemet.
- Energimyndigheten ska få i uppdrag att ta fram förslag på utformning av kvotkurvan för elcertifikaten efter 2020 och ska optimera systemet för att få fram den mest kostnadseffektiva elproduktionen.
Exakt vad de två sista punkterna kommer att resultera i är dock svårt att säga idag. En negativ aspekt är dock att man under samma rubrik menar att ”anslutningsavgifterna till stamnätet för havsbaserad vindkraft bör slopas”, något som kan visa sig vara en enorm subvention. Mer är dock inte nog för vindkraftslobbyn som fortsatt efterfrågar ytterligare bidrag.
När det gäller vattenkraften är man tydlig med att nationalälvarna och övriga skyddade älvsträckor fortsatt kommer vara skyddade från utbyggnad. Detta innebär att, även om man kan göra effekthöjningar i befintliga verk, vattenkraften i Sverige inte kommer kunna expandera nämnvärt.
Både under rubriken ”Mål” och ”Användning och energieffektivisering” är det tydligt att en minskad elförbrukning är önskvärt. Detta rimmar dock illa med det betänkande som tidigare lämnats gällande beskattning av nya lätta fordon och målet om en fossilfri fordonsflotta 2030. Vill vi få transportsektorn fossilfri, och den tunga industrin också för den delen, är en ökad elförbrukning nödvändig. I synnerhet som det föreslagna bonus-malus-systemet ser ut där elfordon är de stora vinnarna. Det var trots allt så Sverige sänkte utsläppen sist, vi bytte ut olja mot el.
Sammanfattningsvis är alltså energiöverenskommelsen en stor framgång för Sverige, och övriga Europa som förhoppningsvis också fortsatt kan få ta del av vår koldioxidsnåla elexport. Jag kan dock sakna en helhetsbild där hela energisystemet hanteras på ett trovärdigt sätt och inte bara elproduktionen.
