I början av 2012 skrev jag ett inlägg där jag menade att när energiewende blir för dyrt kommer tyskarna successivt börja göra avsteg från de ingångna överenskommelserna.
Hade det varit så att de europeiska utsläppstaken kunde förhindra den tyska fossila expansionen skulle antagligen det här vara början till slutet på Tysklands tid som industriell och ekonomisk stormakt. Vad som i verkligheten kommer hända är nog att man successivt börjar ignorera de överenskomna gränsnivåerna, precis som man redan gjort med exempelvis begränsningar i statsskuld och budgetunderskott.
Nu kommer de första tecknen på detta är på väg att inträffa. Tysklands ekonomi- och energiminister, Sigmar Gabriel, har deklarerat att det inte går att avveckla elproduktion från kol- och kärnkraft samtidigt. Samtidigt har ministern uttalat att det sannolikt inte går att nå de överenskomna målen med en 40 %-ig reduktion av utsläppen till 2020 utan att den inhemska industrin får betala ett alltför högt pris.
Men det kanske redan är för sent? Den tyska industrijätten BASF, världens största kemikoncern, lägger sina framtida investeringar utomlands på grund av de höga energikostnaderna på hemmaplan.
Passande nog har nu också USA och Kina för första gången ingått ett avtal att sänka utsläppen av klimatgaser. USA lovar att minska utsläppen med en fjärdedel från 2005 års nivåer till 2025. Kina däremot kan inte lova mer än att utsläppen ska minska efter 2030 och att minst 20% av energin då ska komma från källor med låga utsläpp av klimatgaser. Ett vågat löfte.
It will require China to deploy an additional 800-1,000 gigawatts of nuclear, wind, solar and other zero-emission generation capacity by 2030 – more than all the coal-fired power plants that exist in China today and close to total current electricity generation capacity in the United States.
