Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Med få undantag har partierna på vänsterkanten, både i Sverige och utomlands, avvecklingen av kärnkraften inskrivet i sina partiprogram. Hos både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samt de mer obundna Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är kärnkraftsmotståndet en gemensam nämnare. Detsamma gäller organisationer som Greenpeace, WWF och Naturskyddsföreningen. Är detta motstånd byggt på vetenskapliga fakta om energiformen eller är det rent ideologiskt betingat?

Innan en går vidare med några detaljer är det nödvändigt att klargöra vilka referensramar vi har att förhålla oss till. Energi är den mänskliga civilisationens livsnerv. Energi behövs inte bara för att värma våra hem och laga vår mat utan är också en nödvändighet inom industrin, jordbruket, transportsektorn och sjukvården. På gott och ont skulle inte mänskligheten vara där den är idag utan en riklig tillgång till energi.

En kan beräkna ett samhälles energiförbrukning genom att multiplicera befolkningen med mängder tjänster som utnyttjas per person och med energiförbrukningen per utnyttjad tjänst. Från detta enkla förhållande står det klart att ett samhälle med stor befolkning och hög levnadsstandard förbrukar mer energi än ett samhälle med liten befolkning och låg levnadsstandard. Energieffektiviseringar kan förändra detta förhållande något men generellt kommer alltid energiförbrukningen att öka med ökande befolkning och ökande levnadsstandard.

Genom att se tillbaka på hur energiförbrukningen i världen utvecklats över de gångna 50 åren kan en validera detta påstående [1].

En vanlig invändning från vänster- och miljörörelsen är att energieffektiviseringar och ett bestämt avsteg från tillväxtparadigmen kommer leda till ett minskande behov av energi. Detta stämmer till viss del, men bara för den utvecklade världen. Större delen av jordens befolkning skulle behöva betydligt större tillgång till energi om de ska ha en chans att ens komma i närheten av att åtnjuta många av de bekvämligheter vi i väst tar för givna. Då solidaritet med sina medmänniskor traditionellt varit något som legat vänsterrörelsen varmt om hjärtat har jag svårt att se hur en skulle kunna förneka utvecklingsländernas befolkning detta.

En berättigad fråga är dock om inte effektiviseringar och besparingar i väst skulle kunna kompensera för eventuella ökningar i syd? Om en har som mål att den globala energiförbrukningen inte ska öka trots en befolkning som växer enligt WHO:s medelscenario hamnar en på en reduktion av den genomsnittliga förbrukningen till ungefär 16 MWh/person och år [1], [2]. Detta kan jämföras med den genomsnittliga förbrukningen i Sverige på drygt 64 MWh/person och år och den amerikanska på 83 MWh. Skulle vi i Sverige vilja lägga oss på en globalt acceptabel nivå innebär detta med andra ord 75%-iga energieffektiviseringar och/eller -besparingar. Då talar vi alltså inte ens om någon reduktion av den globala energiförbrukningen utan enbart att den skall plana ut.

Greenpeace förutspår i sin ”the advanced energy [r]evolution – A sustainable energy outlook for Sweden” en minskning av energiförbrukningen med knappt 40 % i deras mest optimistiska framtidsvision [3]. Om inte ens Greenpeace i sina fantasistudier kan komma fram till en nivå som är globalt acceptabel är en inne på fel spår. Det är inte mindre energi världen behöver, det är mer. Utmaningen ligger inte i att förhindra detta utan att se till att det sker på ett hållbart sett.

Vidare är ett av de viktigaste stegen i effektiviseringen av ett energisystem att öka graden av elektrifiering. Detta innebär att inte ens ett minskande energibehov nödvändigtvis innebär ett minskande behov av elektricitet, vilket till och med Greenpeace själva erkänner i ovan nämnda rapport.

När en har accepterat att en ökad tillgång till energi i allmänhet och elektricitet i synnerhet är nödvändig, är det viktigt att ha klart för sig att all energiproduktion är skadlig på något sätt. Det finns inga gratisluncher. Det gäller istället att välja de former av energiproduktion som är minst skadliga men samtidigt kan garantera en trygg försörjning under överskådlig tid.

Sist men inte minst bör en ha klart för sig att Sverige i många avseenden är ett undantagsfall. Det är inte många länder i världen som har så goda förutsättningar som vi har. En diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara bör med andra ord inte föras enbart för Sverige utan ta hänsyn till de globala förutsättningar som finns.

De argument som brukar framföras mot kärnkraften kan i princip sammanfattas till följande punkter:

1. Kärnkraften är farligare än andra energikällor.
2. Kärnkraften lämnar efter sig radioaktivt avfall som vi inte har en lösning på hur vi ska hantera.
3. Kärnkraften är dyr, både att bygga och försäkra, och skulle aldrig klara sig utan statliga subventioner.
4. Kärnkraftens bränsle, uran, är en ändlig resurs och dess utvinning är miljöfarlig.
5. Kärnkraften ökar risken för spridning av kärnvapen.

I de nästkommande delarna kommer jag bemöta ovanstående punkter samt avsluta med en sammanfattande del.

Referenser

[1] http://www.iea.org/publications/freepublications/publication/name,31287,en.html

[2] http://www.un.org/esa/population/publications/longrange2/WorldPop2300final.pdf

[3] http://www.greenpeace.org/sweden/se/rapporter-och-dokument/The-advanced-Energy-revolution/