Det finns olika idéer om hur man lämpligast bör hantera den förestående energikrisen. Bland de som faktiskt accepterat faktum och inser vad som är på väg att hända verkar den vanligaste ståndpunkten vara en strävan mot ett lågenergisamhälle. Detta är ganska logiskt och det finns goda anledningar att göra det. Personligen håller jag dock inte med. Som jag nämnt tidigare är jag snarare av den rakt motsatta åsikten.
Min vision har sin utgångspunkt i hur jag anser att världen ska se ut. Västvärlden har under det gångna århundradet utnyttjat den fossila energi som finns lagrad i marken för att tillförskansa sig högre levnadsstandard. Med hög levnadsstandard avses inte nödvändigtvis möjligheten att äta kött varje dag, köpa en ny mobiltelefon varje år eller åka på utlandssemestrar. Däremot innebär det tillgång till rent dricksvatten och näringsriktig kost, ett eget uppvärmt hem med goda sanitära möjligheter, fullgod sjukvård, elektricitet och tillgång till säkra och effektiva transportsystem. Med andra ord bekvämligheter som de flesta i västvärlden tar för givet. För mig är det omöjligt att ur ett moraliskt perspektiv sträva efter något annat än en värld där alla har tillgång till dessa bekvämligheter. Frågan är dock vad det innebär ur energisynpunkt.
Den genomsnittliga energiförbrukningen i världen idag är ungefär 74 GJ per person och år. Ett antal miljarder joule är en ganska abstrakt siffra att ta till sig men om man betänker att den genomsnittliga förbrukningen i Sverige är drygt 200 GJ/person och år kan det vara lättare att sätta den i ett sammanhang. I Afrika är motsvarande siffra inte mer än knappt 30 GJ, i USA 300 GJ och i Quatar över smått osannolika 700 GJ. Poängen är alltså att en högst måttlig höjning av levnadsstandarden i världens fattigaste områden, som Asien och Afrika, kommer att leda till förhållandevis stora ökningar i energiförbrukning på grund av dess stora befolkning.
Förespråkarna för lågenergisamhället menar att västvärlden måste sänka sin energiförbrukning drastiskt samtidigt som utvecklingsländerna skall tillåtas öka sin något. Hur stora sänkningar pratar vi då om? I ett tidigare inlägg om möjliga ersättare till de fossila energikällorna tog jag fram tre scenarier där det första motsvarar ett lågenergisamhälle (förbrukningen går mot 40 GJ per capita och år i genomsnitt), det andra ett scenario där energiförbrukningen är densamma som idag per person och år (74 GJ) och ett tredje där den successivt ökar till genomsnittet för OECD-länderna (191 GJ). Har man som mål att den globala energiförbrukningen inte skall öka trots ökande befolkning hamnar man någonstans på en reduktion till 50-55 GJ per person och år. Förespråkarna för lågenergisamhället måste alltså ta fram en plan som placerar oss under denna nivå. 
För att nå nivån för lågenergiscenariot skulle vi i Sverige behöva sänka vår genomsnittliga energikonsumtion med mer än 80 % och länder som USA och Quatar med 90-95 %. Greenpeace förutspår i sin the advanced energy [r]evolution – A sustainable energy outlook for Sweden en minskning av energiförbrukningen med knappt 40 % i deras mest optimistiska framtidsvision. Det enda scenario som är inom räckhåll är med andra ord högenergiscenariot då till och med medelscenariot skulle kräva en minskning på 65 %. Då är ändå Sverige ett av de länder som kanske har bäst förutsättningar att klara en sådan omställning. Om inte ens Greenpeace i sina fantasistudier kan komma fram till en nivå där vi kan garantera jordens befolkning den levnadsstandard vi åtnjuter är de inne på fel spår. Det är inte mindre energi världen behöver, det är mer. Utmaningen ligger inte i att förhindra detta utan att se till att det sker på ett hållbart sett.
