Hur kommer det sig att många, när det handlar om energiproduktion, är sådana benhårda fundamentalister? Det verkar finnas tre läger och om man inte passar in i något av dem är man någon sorts energioutsider och en kuf. Det är dessutom ytterst få som byter sida, även om det finns undantag.
Först och främst har vi förespråkarna av fossila bränslen. De som anser att oljekrönet bara är ett katastrofscenario och inget att ta för allvarligt på. Klimatförändringarna är heller inte nödvändigtvis orsakade av vår förbränning av kol och olja utan kan mycket väl vara naturliga variationer. Tvärt om, fossila bränslen är robusta, lätthanterliga, billiga och ganska effektiva.
Sen kommer kärnkraftsivrarna som bara ser fördelar med atomkraft. Tekniken är vare sig komplicerad, riskfylld eller för med sig några oöverkomliga svårigheter med slutförvar av avfall. Uranreserverna är enorma och brytning av uran skiljer sig inte nämnvärt från annan malmbrytning. Kärnkraften är mänsklighetens hopp, nu och för alltid!
Sist men inte minst har vi de som inte kan tänka sig andra energikällor än förnyelsebara. Att energitätheten är minimal eller att de per definition är intermittenta är en bisak. Med solfarmer i Saharas öken och vindkraftverk längs varenda vindpinad kust kan hela världens energiförsörjning säkras utan att flora eller fauna kommer till skada.
Jag förstår inte denna polarisering. Själv ser jag poänger med en hälsosam kombination av samtliga energikällor. Fossila bränslen kommer också i framtiden krävas under en lång period. Även om bilar och tåg i stor utsträckning relativt enkelt kan drivas av exempelvis el redan idag kommer det dröja innan samma sak är möjligt för större fartyg och flygplan. Fossila bränslen är dessutom ovärderliga i reservkraftverk, till exempel för tillfällig energiförsörjning av sjukhus och andra viktiga samhällsfunktioner. Det är få andra energikällor som är så enkla, kompakta och tillåter så snabb reglering som fossila bränslen. Oljan är dock en ändlig reserv och storskaligt bruk av fossila bränslen har inom en överskådlig framtid förhoppningsvis sett sina glansdagar.
Kärnkraften är ovärderlig som baskraft. Den levererar energi med enorm energidensitet med mycket hög tillförlitlighet till ett lågt pris. I synnerhet i tätbefolkade områden som Europa kommer kärnkraften till sin rätt. För att kärnkraften skall vara helt försvarbar krävs dock att en hälsosam säkerhetskultur ALLTID har företräde framför kortsiktiga vinstintressen.
Förnyelsebara energikällor står för resten. Ju större andel av energin som kan produceras av sol-, vind eller vattenkraftverk desto bättre. Här lämpar sig dock glest befolkade områden med gynnsam natur bättre. Det gäller också att komma ihåg att någon typ av energireserv krävs för varje andel energi som produceras av intermittenta energikällor som sol och vind.
Slutligen är den politiska polarisationen ett mysterium för mig. Hur kommer det sig att just vänstern och tills alldeles nyligen Centerpartiet alltid har tagit avstånd från kärnkraft? Och varför är många inom högern så skeptiska till förnyelsebar energi? Att miljövännerna motsätter sig allt som ger upphov till stora utsläpp är väl förståeligt, men varför motarbetar man då kärnkraftsforskning som på sikt kan reducera mängden och aktiviteten i det avfall vi redan samlat på oss? En god vän till mig sa:
”Enligt min mening är inte socialismen teknikfientlig”
Varför beter den sig så då? All heder till försvarare av människor, djur och natur, men många gånger tror jag inte de har en aning huruvida det de säger är förankrat i verkligheten eller inte. Jag har full förståelse för att offentliga personer inte kan ha full insikt inom alla områden men det är inte så svårt att ta reda på neutrala ofärgade uppgifter innan man uttalar sig.
Inom energipolitiken krävs samförstånd och breda långsiktiga satsningar. Man kan inte sätta igång enorma infrastrukturprojekt en mandatperiod bara för att fyra år senare blåsa av dem eller radikalt ändra förutsättningarna. Energipolitiken är en satsning på vår framtid, inte på politikers egna föreläsningsarvoden efter utträde ur riksdagen. Handen på hjärtat, hur många politiker har egentligen en aning om de långsiktiga följderna av deras idiotiska infall? Och hur många bryr sig?
